oj oj oj Nu börjar ångesten komma! På måndag är det dags att börja jobba i gen, har varit hemma sen strax efter midsommar så snacka om att känna sig ringrostig. Som tur är har jag helt underbara arbetskamrater som lovat hjälpa mig i gång i gen efter denna långa ledighet. Hampus tycker det skall bli kul att komma till dagis och träffa alla kompisar, han har varit hemma och haft det skönt precis hela sommaren. I dag åker våra Franska vänner hem i gen och då brukar liksom även sommaren ta slut.
Har tyckt lite synd om Meja som inte fått den aktivitering hon är van vid pga av allt som varit. I dag tog jag mig i kragen och pustade (snorade) runt ett spår i skogen. Meja ylade av upphetsning i bilen medan jag lade ut spåret. Hade tänkt träna dressyr under tiden som spåret skulle ligga men det var inte lönt för hon var så tänd så hon flippade ur totalt. Mitt tålamod är sig inte likt heller då jag inte är riktigt kry så vi letade svamp i stället medan vi väntade och hittade några riktigt fina Karl-Johan så nu får det bli varma mackor till kvällen. Spåret gick si så där, Meja var ivrig och hade alldeles för bråttom. Jag förbannar mig själv att jag har så svårt för att stegra svårigheten. Jag lägger helt enkelt för enkla spår och då blir det att gå alldeles för fort och då blir det slarv. Jag har fortfarande inte fattat att jag har en hund som jag verkligen kan kräva saker av. Jag har alltid tidigare haft hundar som jag måst peppa till att göra vad jag vill, hela tiden jobba upp, här gäller det att dämpa i stället. Det är hög tid att ta en lektion för underbara hundmänniskan Frida Sundberg bara SM-guldsyran fått lägga sig lite för henne. Frida är ett unicum då det gäller hundar hon ser varje hund som en individ och lägger ner enormt med tid på hur just den individen behöver tränas för att nå önskvärt resultat. "Man får göra vad som behövs" är Fridas motto då det gäller hundträning.
Då det gäller att träna umgänget mellan Meja och katten Lowe verkar det inte vara så mycket att bekymra sig för. Lowe sköter det hela på egen hand. Meja ser mer och förskräckt ut över Lowes upptåg och han är inte ett dugg rädd för hundar utan kliver fram och stryker sig mot Mejas ben som ser förvånad ut. Hon är nämligen van att en katt ska spriga för henne och hon skall jaga. Här är det tvärt om så fort Lowe ser Meja eller Alpha så kommer han i stället. Tänk vad djur är kloka. Tack Lotta för en underbar katt!!

Snyft snyft! i morgon åker nog väldigt många Perroägare till Gränna för den årliga Perroträffen. Det skulle även vi ha gjort men nu blir det inte så. Oturen verkar fortfarande inte ha vänt för oss. Uffe har nämligen åkt på blodförgiftning och tillbringat några dagar på falu lasarett med hög feber och frossa. Man har nu hittat en lämplig antibiotika i tablettform så man har kunnat byta till från det intravenösa så han har nu fått komma hem i gen. Jag känner förståss att jag inte vill åka i från honom i detta tillstånd utan Gränna måste vänta till nästa år. Dessutom är jag genomförkyld så det är nog helt enkelt inte meningen att jag skall dit.  Det skulle ha varit så trevligt att få träffa Er alla både två och fyrbenta men jag hoppas att ni får en riktig trevlig helg!! Jag ser fram emot att läsa på Era hemsidor hur ni har haft det.
Vi har i dag fått hem vår nya familjemedlem kattungen Lowe (bilder kommer bara jag får gång på blixten i kameran). Det är en mycket söt och kavat herre som inte verkar speciellt rädd för hundar, Meja slickar sig oroväckande om munnen då hon stirrar på honom med stel kroppshållning, så det gäller att hålla ögonen på henne. Jag tycker dock att det borde gå att vänja henne eftersom hon i dag kan gå lös bland hönsen och umgås hur avspänt som helst med dem och till och med så delar hon matrester med dem då de får sådana. Meja var absolut ingen hönsälskare från början utan jag fick verkligen tala klarspråk med henne om hur man umgås med sådana. Jag hoppas det skall komma att gå bra mellan henne och Lowe också. Ni som har erfarenhet av hur man får det att funka, skriv gärna och berätta jag tar tacksamt emot alla förslag.

I kväll har vi äntligen tagit oss i kragen och åkt upp till klubben för gemensam träningskväll. Eftersom det är skotträning en del av kvällen var både Elin och jag spända på om det skulle märkas några sviter efter Mejas och Alphas skräckpromenad i det otäcka åskovädret för en vecka sedan. Meja verkar ha släppt det helt medan Alpha blev lite låg så Elin och hon får jobba vidare på det. Annars hade vi en trevlig kväll, Meja och jag tränade i genom lydnadsklass 1 samt började lära in Apellklassens budföring. Det sista var så himla kul tyckte hon att det slog över helt och höll på att sluta med en jakt i en intilliggande kohage i stället, jag fick som tur var hejd på henne i sista stund. Underbart väder, gott fika och trevliga människor bidrog till en jättemysig kväll.

Är sommaren slut nu tro? Det känns så efter ytterliggare en vecka i husvagnen i regn, regn regn och åter regn. Det har varit så tungt och dystert och blött att vi till slut var tvungen att återvända hem för att torka både kläder och humör.
Vi fick även uppleva ett oväder som kunnat kosta vår Elin livet. Det var förra onsdagen som  Elin hade bestämt att hon skulle ta en promenad med hundarna hemifrån sig till oss i husvagnen. Det är en promenad på ca 4 km och skulle ha blivit en skön och trevlig motionstur både för Elin, Meja och Alpha. Solen sken då de gick hemifrån men då de hade ca två km kvar började det mörkna ordentligt och snart stod det som spön i backen och det blixtrade och dundrade rakt över dem. Elin tyckte det var riktigt otäckt eftersom de befann sig på öppna fält och hade ingenstans att ta skydd. Hundarna var panikslagna och båda ville upp i famnen på Elin som försökte springa för att komma fram. Jag försökte titta efter dem från husvagnen eftersom det var öpna fält borde jag ha sett dem och kunnat hämta dem med bil. Har förstått senare att de inte syndes pga av regnet. Då de inte syntes till tog jag för givet att de hade sett ovädret i tid och väntat med att gå. Då åskan hade lugnat sig och regnet avtagit bankade det på husvagnsdörren, utanför står en dyblöt Elin och två mer eller mindre dränkta hundar. Meja slänger sig in i husvagnen, Alpha står kvar utanför och darrar i väntan på att matte Elin skall få av sig de våta kläderna innan hon ville komma in. Jag tar tag i Alpha och drar in henne för att Elin skall kunna komma in. Jag ser blixten i förtältsöppningen samtidigt som det smäller,hör Elin skrika och sen ramla in i husvagnen. Trots att jag sett alltihop är det svårt att fatta att det kan ha hänt, Elins ben är i kramp och mycket heta  och hon har ingen känsel. Jag ringer 112, en lugn och trygg röst svarar och lämnar mig sen inte förrän ambulansen kommit på plats vilket inte tar mer än högst fem minuter. Vilka änglar!!!! Elin har vad vi fått förstå en helt otrolig tur. Hon fördes till Mora lasarett där hon blev kvar över natten då man ville ha koll på EKG och de inre organen. 
Vi alla är förståss mycket tacksam att det gick så bra, Elin tycker att hon fått en "andra chans". De enda känningar hon har i dag är att hon känner sig mörbultad och har "träningsvärk" i kroppen.
Vad lär man sig av detta då eller rättare sagt vad bör man lära sig?
Jo framför allt att ta vara på varandra och på livet. På ett  ögonblick kan hela tillvaron vara förändrad. Den lättnad och tacksamhet man nu känner som förälder är enorm och jag skall verkligen försöka spara den känslan inom mig även i framtiden då denna händelse har lagt sig.
Hädanefter så kommer nog familjen Bäck/vestlund sitta i bilen så fort det drar i hop sig till åskväder. Jag hoppas att rädslan inte kommer att sitta kvar hos hundarna.
Annars har det tyvärr inte blivit så mycket träna av som jag hoppats och efter ovanstående händelse så kom vi helt av oss. Många sköna cykelturer och promenader har det dock blivit. Det har inte blivit så mycket sim och livräddningsträning heller eftersom temperaturen i älven där vi varit plötsligt sjönk till tolv gr. Meja tyckte det var lite kallt nerklippt som hon är.   Vi får ta nya tag, huvudsaken är att vi har varandra och mår bra! Just i dag kan vi glädjas åt att Uffe och jag har Bröllopsdag. Detta firade vi med att en tripp till handkirurgen i Örebro där man konstaterar att Uffes hand läker som den ska även om han får dras med gips några veckor till. De har lovat att kommer att kunna spela gitarr i gen så han är så nöjd.

Härliga äventyr på flotten


Meja o Alpha tar ett skönt kvällsbad



Fiskelyckan uteblev men en otroligt vacker kväll.

Har tillbringat ytterliggare några dagar vid husvagnen i Leksand. Det är så skönt att vara där med hundar och barn.
Hampus har så kul med alla barnen och det är full fart hela dagarna med bad och lek. Dagarna brukar avslutas med korvgrillning nere vid älven. Vi vuxna inspirerar varandra då det gäller hundträning så det har faktiskt blivit en del träning med spårläggning och en del lydnad men mest simträning. I går tog ju vädret slut så vi har nu återvänt hem för någon dag för att försöka göra lite nytta också. Fick åka in till akuten i Falun och hämta hem Ulf som åkt hem från Leksand i förväg för att göra lite "farlig" nytta innan Hampus skulle komma hem. Det bar sig dock inte bättre än att han sågade sig i handen och fick bege sig till Falun. Där kunde de tyvärr bara laga handen provisoriskt eftersom den enda doktor som kunde laga denna typ av skada även han hade skadat handen. I morgon måste därför Ulf bege sig till Örebro där jag hoppas att de skall kunna lag till avsågad benbit, nerv och sena så det inte blir några men. 
Oj höll på attglömma att vi förra helgen gjorde en mycket fin kryssning till Visby och Tallin. Vi förflyttade oss på nätterna och hade en heldag i Visby och Tallin. Jättefint väder, god mat och dryck på Birka Paradise samt trevligt sällskap gjorde att det blev en toppenbra minisemester. TACK Elin o faster Anki för barnvakt och hundvakt. (bilder kommer).