Är sommaren slut nu tro? Det känns så efter ytterliggare en vecka i husvagnen i regn, regn regn och åter regn. Det har varit så tungt och dystert och blött att vi till slut var tvungen att återvända hem för att torka både kläder och humör.
Vi fick även uppleva ett oväder som kunnat kosta vår Elin livet. Det var förra onsdagen som  Elin hade bestämt att hon skulle ta en promenad med hundarna hemifrån sig till oss i husvagnen. Det är en promenad på ca 4 km och skulle ha blivit en skön och trevlig motionstur både för Elin, Meja och Alpha. Solen sken då de gick hemifrån men då de hade ca två km kvar började det mörkna ordentligt och snart stod det som spön i backen och det blixtrade och dundrade rakt över dem. Elin tyckte det var riktigt otäckt eftersom de befann sig på öppna fält och hade ingenstans att ta skydd. Hundarna var panikslagna och båda ville upp i famnen på Elin som försökte springa för att komma fram. Jag försökte titta efter dem från husvagnen eftersom det var öpna fält borde jag ha sett dem och kunnat hämta dem med bil. Har förstått senare att de inte syndes pga av regnet. Då de inte syntes till tog jag för givet att de hade sett ovädret i tid och väntat med att gå. Då åskan hade lugnat sig och regnet avtagit bankade det på husvagnsdörren, utanför står en dyblöt Elin och två mer eller mindre dränkta hundar. Meja slänger sig in i husvagnen, Alpha står kvar utanför och darrar i väntan på att matte Elin skall få av sig de våta kläderna innan hon ville komma in. Jag tar tag i Alpha och drar in henne för att Elin skall kunna komma in. Jag ser blixten i förtältsöppningen samtidigt som det smäller,hör Elin skrika och sen ramla in i husvagnen. Trots att jag sett alltihop är det svårt att fatta att det kan ha hänt, Elins ben är i kramp och mycket heta  och hon har ingen känsel. Jag ringer 112, en lugn och trygg röst svarar och lämnar mig sen inte förrän ambulansen kommit på plats vilket inte tar mer än högst fem minuter. Vilka änglar!!!! Elin har vad vi fått förstå en helt otrolig tur. Hon fördes till Mora lasarett där hon blev kvar över natten då man ville ha koll på EKG och de inre organen. 
Vi alla är förståss mycket tacksam att det gick så bra, Elin tycker att hon fått en "andra chans". De enda känningar hon har i dag är att hon känner sig mörbultad och har "träningsvärk" i kroppen.
Vad lär man sig av detta då eller rättare sagt vad bör man lära sig?
Jo framför allt att ta vara på varandra och på livet. På ett  ögonblick kan hela tillvaron vara förändrad. Den lättnad och tacksamhet man nu känner som förälder är enorm och jag skall verkligen försöka spara den känslan inom mig även i framtiden då denna händelse har lagt sig.
Hädanefter så kommer nog familjen Bäck/vestlund sitta i bilen så fort det drar i hop sig till åskväder. Jag hoppas att rädslan inte kommer att sitta kvar hos hundarna.
Annars har det tyvärr inte blivit så mycket träna av som jag hoppats och efter ovanstående händelse så kom vi helt av oss. Många sköna cykelturer och promenader har det dock blivit. Det har inte blivit så mycket sim och livräddningsträning heller eftersom temperaturen i älven där vi varit plötsligt sjönk till tolv gr. Meja tyckte det var lite kallt nerklippt som hon är.   Vi får ta nya tag, huvudsaken är att vi har varandra och mår bra! Just i dag kan vi glädjas åt att Uffe och jag har Bröllopsdag. Detta firade vi med att en tripp till handkirurgen i Örebro där man konstaterar att Uffes hand läker som den ska även om han får dras med gips några veckor till. De har lovat att kommer att kunna spela gitarr i gen så han är så nöjd.