Ja då var det äntligen klart att få börja använda Kennelnamnet "Lindekrull". Tror att det tog ganska precis ett halvår innan namnet godkänts av  Svenska kennelklubben och FCI samt protesttiden för SKK,s medlemmar utgått.
Namnet Lindekrull kommer av att jag då Hampus föddes så gärna ville att han skulle kallas för Linde. Jag fick dock ge mig efter att hans storasyskon ansåg att det inte skulle bli någon lyckad start i livet för honom om han skulle tvingas ha detta namn. De ansåg att jag väl ändå borde göra vad jag kunde för att undvika att han skulle behöva bli mobbad i skolan. Efter dessa påtryckningar var det bara att ge sig och nöja sig med att han har Linde som andra namn.
Var "krull" kommer i från behöver väl jag inte gå in vidare på och till sist bor vi ju i Lindan så "Lindekrull" fick det bli. Nu hoppas vi förstås att det skall bli några små "Lindekrullisar" framöver.

I onsdags så hade vi ju främmande av P-O, Christina, Kiros och Lino. Jag blev då  fundersam över att Meja var så lugn och verkade inte ett dugg road av hundfrämmandet. Det brukar annars vara full fart då det kommer andra hundar och hälsar på. På torsdagen blev jag ändå mer konfunderad då hon först var med mig till "Frissan". Där träffade hon både Minna, Miro`och Kesti och allting verkade en aning pyton. På kvällen åker vi till klubben för att träna. Meja som brukar gnälla och pipa av iver så fort hon förstår vart vi är på väg kliver denna gång ur bilen med ett väldigt dämpat uttryck. Ingenting var kul och hon verkar näst intill lite rädd. Nu börjar även matte känna sig illa till mods, jag känner inte i gen min hund, vad är det som händer??? 
Tur för både Meja och mig att hon är en "sänghund", för när jag på kvällen ligger i sängen och kliar henne så hittar jag en rejäl sticka ca 5-6cm lång som ligger på längden strax innanför huden i "armhålan". Efter en mindre"operation" med bränd nål och pinsett så börjar jag nu känna i gen gamla Meja i gen. Har ofta tänkt då vi är ute att det är konstigt att dessa hundar inte gör illa sig mer än de gör såsom de far fram i skog och mark.

Nu tycker Meja att livet är kul i gen och vi försöker träna inför kommande lydnadsprov så mycket vi hinner.
Meja är en oförutsägbar individ där det hela tiden händer saker då vi tränar. Oftast positiva men i bland även tvärt om. Apporteringen har i mina ögon sett verkat vara ett ganska så säkert kort och därför har jag inte lagt så mycket energi på det momentet på sista tiden. Vid gårdagens träning så visade det sig  dock att Meja och jag har helt olika uppfattning om hur momentet skall utföras. Helt plötsligt har hon fått för sig att man skall vända sig bort från föraren då man på kommando tagit emot apporten. Dessutom har hon lagt  sig till med ett slags "tjuren Ferdinand" uttryck i hela kroppshållningen. Samma sak vid dagens träning, jag försöker med alla tänkbara trick att få henne att behålla positionen då hon tagit apporten men icke. Har inte så många dagar på mig att få detta att funka så nu har jag bestämt mig för att träna momentet inomhus fram till tävlingen och sedan chansa på att det funkar på tävlingsdagen. Inomhus så ställer jag mig så nära en vägg jag kan med Meja mellan mig och väggen. Där kan hon då inte vända på sig utan sitter kvar i rätt position även då hon tagit apporten och med massor av belöning så hoppas jag att det går in hos henne att det här är rätt. Har tränat många olika saker på liknande sätt och det brukar funka då det är ett effektivt sätt att hindra hunden att göra fel från början och i stället hjälpa den till att göra rätt. Det är bara att hoppas på att det fungerar även denna gång, men det visar sig på söndag hur det blev med den saken.