Haft en mycket trevlig helg i Stockholm tillsammans med syster Inger och dotter Elin och alla andra trevliga människor och hundar. Det är så kul att träffa och prata med alla trevliga människor runt ringen. Många fina hundar att titta på och så mycket intryck att det tar flera dar att smälta.
För Meja gick det väl så där, hon fick nöja sig med ett "very good". Domaren tyckte hon saknade förbröst och var en aningen tjock. Om det inte hade varit för det där med förbröstet så hade jag trott att det var på matte han skrev kritiken och inte på Meja då kritiken annars bättre stämde in på mig än på henne. Domaren verkade vara en trött gammal man  och tidvis kändes det smått oroligt om  han skulle klara hela dagen, men det gjorde han Tack Och Lov! Han tog fram många fina hundar och det kändes extra skönt då han placerade en mycket söt spansk tik som var helt ofriserad  långt fram i resultatlistan. Bra påminnelse om rasstandarden tycker jag.
Meja fick åka med Kesti och Pecke hem (tusen tack för det !) så vi andra kunde stanna kvar, se finalerna och fröjda oss på hotellet under natten. Ja fröjda och fröjda blev det väl inte så mycket av med. Man var glad att få gå och lägga sig efter en god middag  då man klev upp kl. 03.00 natten innan och det sen gått i ett. men det var så skönt att slippa köra hem på kvällen.
Väl hemma i gen så är det att ladda inför lördag och Alfta vilket blir vår sista utställning för ett tag. Det skall bli så skönt att få klippa av Meja pälsen nu, det behövs verkligen.

Tog en cykeltur nu på kvällen och Meja är samma gamla pigga hund i gen. På hemväg åkte vi ner till älven där Meja skulle få svalka av sig. Om Meja blev avsvalkad så blev jad desto svettigare eller rättare sagt kallsvettig.
Meja simmar som vanligt ut i älven men plötsligt dyker det upp en till som också simmar några enstaka metrar framför henne..... en bäver! Meja får givetvis syn på den och följer intresserat efter. Matte är stum, tusen tankar rusar genom huvudet men mest  tänker jag nog på de gula enorma tänderna som man sett på uppstoppade bävrar. Skall jag ropa skall jag inte?????  Visst ser vi ofta bäver när vi badar men det har vi sett som lyckträff eftersom de varit enormt skygga och simmar bort under vattnet så fort de märkt att vi finns där. Denna bäver verkade dock vara av den lugnare typen, den simmade lugnt  på med Meja efter sig. Till slut bestämde den sig ändå för att dyka. Bävern försvann och Meja började simma runt runt och leta.  Nu är ju Perron som vi väl alla vet, inte den som ger upp i första taget. Hon letade i härdigt där bävern dykt, så ihärdigt att hon inte märkte att bävern åter gått upp fast nu en bra bit bort och var antagligen på väg hemåt eller i alla fall mot det håll han först kom från. Till slut vågade jag slänga den i Stockholm nyinköpta dummien och Meja släppte änligen sökandet efter bävern för att i stället hämta in den färgglada dummien. Meja verkar helt oberörd men matte var desto skakigare i benen då vi begav oss hemåt. Intressant men även lite läskigt möte.